Vad den första kvinnliga Nobelpristagaren kan lära oss om Samskapande

I nomineringen kan man läsa: ”Elinor Ostrom har utmanat den konventionella uppfattningen att gemensam egendom ofta missköts och därför antingen borde privatiseras eller regleras av centrala myndigheter. Baserat på ett stort antal studier av gemensamt förvaltade fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter finner Ostrom att resultaten ofta är bättre än vad gängse teori förutspår. För att hantera konflikter har brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler, och Ostrom visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”

Resurspooler skapar nya möjligheter

Genom att arbeta i den lokala miljön och tillsammans med den lokala befolkningen kunde Elinor börja se ett mönster i hur lyckade brukarföreningar sköttes av de människor som påverkades av dem. Ostrom kunde se att allting som gruppen gemensamt ägde och delade med varandra tillhörde en gemensam resurspool som alla som ingick i gruppen fick använda sig av. Hon såg att man tillsammans tog ansvar för att underhålla gemensamma ägor och se till så att alla följde de gemensamt uppsatta reglerna för att man ska kunna ta del av resurspoolen.

Gruppen har en nyckelroll

Tänk dig till exempel ett gemensamt förråd med trädgårdsutrustning i en samfällighet där samfälligheten tillsammans bestämt hur man gör för att låna utrustning, hur underhåll av utrustning hanteras och hur man hanterar ifall någon skulle råka ta sönder någonting. Detta sträcker sig dock inte bara till sådana saker som samfälligheter utan även större gemensamma resurspooler som vi har här i världen så som till exempel fiskereserven i våra hav eller regnskogen i Amazonas. Hennes forskning visade tydligt att de personer och grupper som direkt påverkades av beslut gagnades om de gemensamt fick formulera sitt eget styre i den lokala miljön.

I de grupper där man kunde se ett gemensamt ansvar för resurspool och där samarbetet i gruppen fungerade väl kunde Elinor se åtta olika mönster.

1. Att det finns klart definierade gränser för den gemensamma resurspoolen, liksom för vilka som har rätt att ta ut resursenheter från den.2. Att det råder överensstämmelse mellan de regelsystem som är i bruk och de lokala förhållandena.3. Att de som påverkas av reglerna också har möjlighet att utforma dem.4. Att övervakningen av resurspoolen och regelefterlevnaden står under de som nyttjar resursens kontroll.5. Att sanktioner mot regelbrott anpassas efter förseelsens grad och utdöms av brukarna själva, direkt eller indirekt.6. Att mekanismer för konfliktlösning finns på plats.7. Att externa politiska instanser erkänner brukarnas rätt att själva utforma sina institutioner och regler.

Dessa punkter gäller i förhållande till enskilda, lätt urskiljbara gemensamma resurspooler. I de flesta fall är resurspoolen del av större system av resurser och institutioner för utnyttjande och skötsel, som till exempel ovannämnda fiskereserv. Ytterligare en faktor blir då avgörande.

8. Att resursuttag, skötsel, övervakning, konfliktlösning, och utformning av regler organiseras i sammanvävda, ”nästlade”, av varandra beroende nivåer.

Applicering av tankemönster i nya sammanhang

Elinor Ostroms lärdomar håller på att bli viktigare och viktigare att förhålla sig till nu när offentliga organisationer mer och mer börjar öppna upp sig och bjuda in oss invånare för att utveckla såväl vård som kommunal verksamhet. Men vad innebär Ostroms lärdomar för oss som jobbar för att olika grupper och människor ska kunna komma tillsammans och på lika villkor samskapa sin egen framtid? Vad ställer det för krav på beslutfattare och verksamhetsledning? Vågar vi utmana systemet och utmana maktbalansen? Några tankar om detta får ni läsa mer om, i nästa blogginlägg.

Text: Bertil Lindenfalk för projektet SAMSKAPAs räkning

Referenser

https://www.nobelprize.org/prizes/economic-sciences/2009/9322-pressmeddelande-2009/