Tröskelerfarenheter – vi behöver skratta mera

Genom att gå tillbaka till antika filosofer som Aristoteles (som definierade människan som det enda djuret som skrattar) och arbeta sig fram genom idéhistorien urskiljer Sigurdson två typer av humor som han menar har funnits sida vid sida genom historien – en funktionell humor som använder humorn som ett instrument för att uppnå ett högre syfte och en existentiell humor där humorn är inskriven i vårt sätt att vara. Den första typen av humor var tydligt artikulerad hos antikens filosofer som gärna använde humorn för retoriska syften men själva fruktade att tappa kontrollen och bli föremål för andras humoristiska ambitioner. Den andra typen av humorn finner Sigurdson i såväl Platons skrifter som i den bibliska traditionen – som ett sätt att vara och förhålla sig till verkligheten. Hos Platon syns detta i den spelade dumhet som hans protagonist Sokrates uppvisar där han med ironin som livshållning vill verka för en utveckling av subjektet. I fallet med Bibeln rör det sig om en biblisk humorvision: en vilja att byta plats på det höga och låga, men även en motvilja att skratta eftersom det ofta knöts till att förakta och underordna andra. Denna bibliska humorvision knyts av Sigurdson till motivet av dåren – den figur som i den västerländska kulturen har brutit mot rådande etiketter och konventioner och därmed utgjort en levande kritik mot makten. Under medeltid, renässans och romantik samexisterar dessa båda humortraditioner sida vid sida och får olika uttryck vid olika tidpunkter.

Sigurdson inskärper ideligen att hans undersökning inte ska ses som ett naivt omfattande av humor som sådan. Humor är ett mångtydigt fenomen som inte bara är ett socialt smörjmedel utan även kan användas för att förlöjliga och trycka ner andra. Vad han i stället verkar vilja argumentera för – vilket framgår i verkets tredje band – är en särskild sorts antropologi som betraktar människan som en humoristisk existens. Frågan som klingar genom hela verket (Vilken sorts väsen ska en människa vara för att uppfatta något som roligt?) får sitt svar i begreppet tröskelvarelse. Den humoristiska existens som Sigurdson verkar vilja rekommendera är en existens som väljer att leva på tvärs mot samtidens förväntningar. Konkret menar han att i stället för kontroll kan vi välja öppenhet, i stället för makt ödmjukhet och i stället för säkerhet ambivalens. Det är en existensform som snarare än att gå med bestämda steg genom livet, haltar sig fram i ständig dialog med de personer och fenomen som hen möter. Inte för att kontroll och säkerhet är något dåligt i sig, men för att de, betraktade för sig själv, alltid riskerar att förvandlas till förtryck och begränsning av den andre (och av sig själv).

På seminariet talade Sigurdson om innehållet i sina böcker, men också hur och varför han arbetade under en lång period på ett trebandsverk i en tid när det som premieras är korta artiklar publicerade i snäva facktidskrifter. I det samtal som försiggick efter föreläsningen mellan Sigurdson och HLK:s forskningschef Ylva Lindberg, diskuterades denna liknande fråga: varför lägga ner tio år på ett verk, därtill författat på svenska, när Sigurdson under samma tid kunde ha publicerat ett tjugotal artiklar i ansedda internationella tidskrifter? Är inte ett sådant företag i sig humoristiskt, ja närmast lite skrattretande? Sigurdson indikerade att svaret finns i framställningen själv: att författa ett trebandsverk på nästan 1400 sidor i en tid av fragmentisering och ”snuttifiering” kan ses som ett fullbordande av den dårskapens humortradition som han visar löper som en röd tråd genom historien. Böckerna kan därmed ses som en implicit kritik av den rådande ordningen och även om de själva inte är särskilt roliga utverkar de en komisk effekt som stämmer till eftertanke.

Jag tror de flesta av oss kan sympatisera med den etiska och existentiella livshållning som Sigurdson argumenterar för, åtminstone när det kommer till ett personligt plan. Vem vill egentligen umgås med människor som alltid är säkra på sin sak, har sin åsikt färdig, som aldrig lyssnar eller är lyhörd för omgivningens önskningar? Och bygger inte vårt demokratiska samhälle ytterst på tillitsfulla dialoger där vi inte bara talar utan även lyssnar och därmed är beredda att ständigt ompröva våra övertygelser? Frågan är i stället hur vi möjliggör och vårdar denna öppna och haltande existens i en samtid som snarare arbetar i motsatt riktning, där kontroll och säkring är kodord och allt mindre utrymme ges åt ambivalens och tvehågsenhet? Finns det inte något i själva den binära logik som konstituerar den digitala verklighet som medierar våra relationer som går på tvärs mot den ambivalens och tveksamhet som Sigurdsons humoristiska själv artikulerar? Om forskningens roll inte kan reduceras till att arbeta för samhällsutvecklingen utan även måste tillåtas granska densamma infinner sig därmed en ny kritisk uppgift för den vetenskapliga praktiken. Kanske öppnar sig ett nytt tvärdisciplinärt forskningsfält vars syfte kan beskrivas som att undersöka mänskliga tröskelerfarenheter. För skrattet (vilket är Sigurdsons vanligaste exempel) är bara en erfarenhet av att ”vara utom sig” och tappa kontrollen – det finns flera. Sömn, sex, utmattning, andliga upplevelser eller extas är bara några sådana erfarenheter där vi visserligen är oss själva, men också befinner oss i tillstånd där vi inte längre kan kontrollera detta själv.

---

Peter Karlsson

Universitetslektor i religionsvetenskap