Alla helgons dag som postsekulär högtid?

Den martyr som kanske är mest bekant på våra breddgrader, Lucia som enligt legenden brändes på bål för sin kristna tro på 300-talet, är bara en av de både manliga och kvinnliga martyrer, som enligt berättelserna kom att förföljas av den romerska imperiemakten de första århundradena efter vår tideräknings början. Tidigt kom det att uppstå högtider knutna till dessa martyrer då man högtidlighöll deras livsöden och tänkte sig att de från sin upphöjda position i himlen på ett särskilt sätt kunde beskydda de troende som var kvar i det jordiska livet. Under tidig medeltid var detta en folklig och icke-formaliserad kult som bedrevs utanför den centraliserade kyrkans kontroll. Detta kom att ändras på 900-talet då påve Johannes XV formaliserade processen att utse helgon – det var kyrkan som genom olika typer av undersökningar kunde avgöra vilka av de avlidna troende som skulle erkännas som helgon. I denna så kallade kanoniseringsprocess ingick förutom att de avlidna skulle ha levt ett självuppoffrande liv att de skulle ha utfört handlingar som kunde beskrivas som mirakulösa.

Under medeltiden växte således den så kallade helgonkalendern fram där helgon knöts till olika datum under året. Ett av datumen lämnades till de helgon som levt heliga liv, men som kyrkan menade sig inte ha uppmärksammat – denna dag blev Allhelgonadagen som kom att läggas 1 november. Högtiden sammansmälte med den keltiska förfäderskult som kallades All hallows´s Eve (våra dagar Halloween) från vilken Allhelgonadagen tog upp inslag som att smycka gravar och tända ljus. När Martin Luther efter reformationen bannlyste helgonkulten i de lutherska länderna kom alla högtider tillägnade helgonen i almanackan att försvinna – förutom just Allhelgonadagen som var helgdag fram till 1700-talet då den kom att bli en av de övriga av kyrkoårets söndagar.

I Sverige – liksom i de övriga lutherska länderna – kom inte Alla helgons dag (som under 1900-talet kom att flyttas till en lördag) att uppmärksammas i särskilt hög utsträckning utan sågs som en av alla andra helger under året. Det är först i mitten av 1900-talet som Alla helgons dag – som tillsammans med den efterföljande söndagen brukar benämnas allhelgonahelgen – har fått de kännetecken som vi idag förknippar med högtiden. Exempelvis var praktiken att tända ljus något som spred sig efter andra världskriget vilket beror på immigrationen från de katolska länderna och en öppnare inställning gentemot den katolska traditionen i allmänhet,

Det intressanta och i första påseende märkliga är att Alla helgons dag verkar öka i betydelse för människor i det svenska sammanhanget. Hur ska vi förstå fenomenet att allt fler idag besöker sina anhöriga avlidna på kyrkogårdarna, dekorerar och tänder ljus på gravar, i det vi vant oss att beskriva som världens mest sekulariserade och individualiserade land? Det verkar som behovet av att bearbeta frågan om döden inte alls har avtagit trots att människor i allt mindre utsträckning identifierar sig med en organiserad religion, eller snarare förbehåller sig rätten att konstruera sin egen världsåskådning. Tvärtom verkar frånvaron av en offentlig arena för att diskutera existentiella frågeställningar ha fött behovet av en högtid där dessa frågor tematiseras utan att därmed ges för stark konfessionell innebörd.

Kanske är vid närmare eftertanke de praktiker som har växt fram kring allahelgonahelgen – där vi kan delta i gemensamma ritualer på våra egna villkor – särskilt passande för vår egen individualistiska tidsålder. Vi kan själva komma och gå när vi vill i vilka konstellationer vi behagar– samtidigt som vi kan ansluta till en större kollektiv gemenskap som enas i det rituella handlandet. I uppsökandet av våra avlidnas gravplatser förenas vi med kollektivet på ett sätt som lämnar utrymme för vår egen privata sfär. Kanske är det moderna allhelgonfirandet därmed det ultimata uttrycket för den tid som av sociologer och andra har kommit att benämnas postsekulärt, en tid där normen varken är att vara religiös eller sekulär, utan snarare kännetecknas av en pågående omförhandling om vad det är att vara religiös eller icke-religiös.

Författare

Peter Carlsson

Teologie doktor och Universitetslektor i religionsvetenskap på Högskolan för lärande och kommunikation