Jönköping - berättelsen om en stad och dess omgivning

Jönköping är i en mycket stark expanderande fas befolkningsmässigt, utbildningsmässigt (med Jönköping University) samt företagsmässigt. Utan stadsprivilegiebrevet hade Jönköping inte funnits. Det är därmed ingen överdrift att påstå att stadsprivilegiebrevet kan sägas symbolisera stadens själ. Varje år den 18 maj, på Jönköpings födelsedag, har privilegiebrevet visats upp för allmänheten. Ett evenemang som skapat ringlande köer med tusentals förväntansfulla betraktare, så väl unga, medelålders och äldre.

Jönköping som stad skulle bildligt kunna liknas vid HV71, stadens hockeylag. Mängder av människor har verkat i laget, kommit och gått men HV71 består. Det är likadant med Jönköping. Oändligt många människor har verkat i staden, kommit och gått men Jönköping består. Utifrån detta betraktelsesätt har vi alla därmed ett kulturellt ansvar för Jönköpings och Vätterbygdens dåtid, nutid och framtid.

I den här bloggserien på nio avsnitt tar jag med dig på en resa i tid och rum och berättar om Jönköping och dess närområdes historia. Bloggserien tillägnas alla som har haft och har en relation till staden. När du läst avsnitten hoppas jag, att du bättre förstår varför Jönköping finns till och anledningen till att staden med omgivningar har förändrats samt varför stadsprivilegiebrevet är så viktigt för medborgarna.

De tre frågeorden, hur, när och varför är den röda tråden i texterna. Hur, när och varför kom människor till Jönköping? Hur, när och varför utvecklades här ett handelsnav? Hur, när och varför blev det en stad? Hur, när och varför förändrades Jönköping som stad?

Jägarna och samlarna - låt oss kalla dem de första Jönköpingsborna

De kringvandrande grupperna av jägare som först kom till Södra Vätterbygden när inlandsisen hade smält lämnade inte några spår efter sig. Detta eftersom människorna genom sin relation till Vättern levde nära dess strandkant. En strandlinje som kraftigt har förändrats under åren. Vättern blev en insjö omkring 6 700 f.Kr.

För 2 500 år f.Kr. var Vätterns yta tio meter lägre än idag. 600 år f.Kr. var den fyra meter lägre och under vikingatiden, det vill säga runt år 900 e.Kr. var ytan en och en halv meter under den nuvarande. Därmed har alla spår av bebyggelse dränkts och rester av eventuella boplatser finns numera långt ut i Vättern. Vad finns det då för spår av de första människorna som levde i Vätterbygden?

Stenåldern i Vätterbygden – mellan år 12 000–1 700 f.Kr.

Stenyxor är knappast något man exalteras över, men fynden av dessa, ger intressant information om var de första människorna levde.

De femton äldsta stenyxorna man funnit är från 3 000–2 500 f.Kr, så kallade trindyxor. Dessa är gjorda i bygden och av den inhemska stenarten grönsten. De är runda och spetsiga mot nacken och har använts både som yxor och vapen. Fynden har gjorts i Huskvarna, Ljungarum, Skärstad, Bottnaryd, Lekeryd och Järstorp. Yxorna är funna utan samband med andra föremål.

Under perioden 3 000–2 500 f.Kr. blev människorna bofasta, och man började odla jorden. En sådan fast boplats fanns i Gissebo norr om Huskvarna. Andra boplatser där man odlat jorden har man funnit i Attarp i Bankeryd. Man praktiserade svedjebruk, det vill säga man brände ner vegetationen och sådde i askan.

Ca 2000 f.Kr. ägde en förändring i Europa rum. Ett folk som har kallats stridsyxfolken, (Yamnaya–grupper) kom från området norr om Svartahavet, hade trängt in i Europa. De använde sig av hästen och framställde ylletyg. De var herdar och använde troligen kärror för att transportera mat och vatten när de flyttade sina får till nya betesmarker. Att de har kallats stridsyxefolket är utifrån den typiska formen på deras yxor. Stridsyxorna var båtformiga med hål i yxan och kort skaft, som en tomahawk. De använde också en arbetsyxa av flinta med skålformad egg. Sådana båtformiga yxor har hittats i Kaxholmen och på Österängen. Ofullständiga samt fullständiga stridsyxor har man funnit i Norrahammar och Jönköping. Troligen har boskapsskötseln i Vätterbygden blivit viktigare än vad odlandet var under denna tid. Orsaken är att de tyngre lermarkerna så långt bort från Vätterstranden blev för tunga att odla upp.

Vid stenålderns slutskede 1 800–1 700 f.Kr. användes brons vid vapentillverkning av redskap och smycken i Europa. Denna metall var inledningsvis dyr att köpa så istället kopierades föremålen och gjordes i flinta i Jönköpingstrakten. Universalredskapet var dolken som bars av både män och kvinnor. Skaftet lindades med skinn eller läder. På samma sätt som man gjorde dolkar av flinta tillverkades spjutspetsar av samma material. En sådan spjutspets har man hittat i Hakarp.

Människorna i Vätterbygden odlade vete och korn samt i ytterst begränsad omfattning även hirs. I skogarna växte ek, björk och hassel, dessa lövträd dominerade helt Vätterbygden. Under hela den ovan beskrivna perioden var klimatet varmt och torrt. Det var först i slutet av bronsåldern omkring år 500 f.Kr. som medeltemperaturen sjönk.

Bronsåldern i Vätterbygden – mellan år 1 700 f.Kr.–500 f.Kr.

Bronsåldern sträcker sig mellan 1 700–500 f.Kr. Benämningen kommer av att befolkningen genom kontakter i Mellaneuropa via floden Elbe som vid den tiden var den stora transportleden, och de brittiska öarna skaffade sig metallen brons. Importen var till en början stor, men efterhand lärde man sig i Norden att själva framställa brons och gjuta nya föremål som smycken, vapen och redskap. Brons var en dyrbar vara och mest förbehållen de välbärgade så parallellt användes fortfarande sten, ben och trä. Den typiska graven för bronsåldern är ”högen” eller ”röset”. En sådan ”hög” finns i Ljungarum och ett ”röse” vid Norra Stigamo i Barnarp. Tanken var att dessa gravmonument lades på centrala platser som folk passerade och att de skulle synas på långt håll. Graven skulle påminna de förbipasserande att de döda stormännen var begravda där. De döda gravlades obrända i en kista som givetvis förmultnade. I och med bronsåldern har vi därmed kommit in i ett starkt differentierat samhälle, en överklass har bildats. Familjen och släkten var kärnan och varje gård hade sin begravningsplats. Det är också vid denna tid som man lade ned dyrbara föremål, offergåvor i sjöar och marker.

Omkring år 1 000 f.Kr övergick man till att bränna sina döda. Man använde sig av samma hög som de tidigare rösena och grävde där ner de brända benen samt ofta även ett litet bronsföremål. I en grav i Ljungarum har man hittat en rakkniv av brons föreställande ett älghuvud samt en ringnål av brons. I samma grav fann man en halvfärdig stenyxa som lagts ner som ett offer. Att den var halvfärdig vittnar om att den enbart hade ett magiskt syfte eftersom den aldrig skulle användas för praktiskt bruk. På Torpa i Jönköping har man funnit bältesplattor och en dubbelknapp av brons. Från Hillinge by i Skärstad fann man på 70 cm djup en bronsdosa och bredvid den två spiralarmringar av brons. Spjutspetsar i brons har hittats i Lekeryd och Jönköping. Fyndet i Skärstad vittnar om kontakt med och ett starkt inflytande från Sydskandinavien. Likaså vittnar gravhögarna om invandring av grupper från söder. Dessa grupper har kommit längs med ån Lagan och troligen bildat en koloni, söder om Vättern. Klimatet vid denna tid var varmt och kornet dominerade som sädesslag. Till och med den värmekrävande hirsen odlades allt mer i Skandinavien. Vetet odlades allt mindre.

Järnåldern i Vätterbygden – mellan år 500 f.Kr–1050 e.Kr.

Omkring 500 f.Kr sker förändringar i Vätterbygden. Importen av brons minskar kraftigt och järnet börjar användas. Medeltemperaturen sjunker och nederbörden ökar. Människors livsvillkor ändras därmed. Betestillgången ökar, men det blir besvärligare med åkerbruket. Till följd av detta minskar befolkningen. Gravsättningen var enkel. De döda brändes och det lades några gåvor i graven. Fynden är därmed fåtaliga. I Jönköping är ett av de fåtaliga fynd en ringnål från gravhögarna i Ljungarum. Man har också funnit en trampfälla I Rogberga avsedd för rådjur och hjort. Fällan är 79 cm lång och 19 cm bred. Fällan fungerade så här: när djuret trampade på en klaff gav denna vika och klöven sjönk ner. När djuret försökte dra upp benet spände två fjädrar uppåt så att djurets hov fastnade och den hade ingen möjlighet att komma loss varpå djuret kunde slås ihjäl av jägaren. En liknande fälla har hittats i Värnamo. Efter att dessa fynd gjorts har man inte funnit några fler föremål under en tidsperiod på 500 år, det vill säga ända fram till vår tideräknings början.

Romersk järnålder i Vätterbygden -mellan år 1 e.Kr–375 e.Kr.

Det är först från tiden vid Kristi födelse när Skandinavien kom i kontakt med det romerska imperiet, vi finner några fynd. I en grav i Öggestorp har man funnit en bit av ett sköldhandtag, en sädesskära och en benkam. Graven är daterad till omkring 100 e.Kr. Den döde har lagts med full krigsutrustning på ett likbål och bränts. När ceremonin var över grävde man helt enkelt ner resterna i en grop. Hur vapenutrustningen såg ut under romersk järnålder visar två fynd, i Hakarp och i Lekeryd. Utrustningen man fann i Lekeryd var ett eneggat järnsvärd med smal klinga, resterna av en ”balja” bestående av bandformiga beslag samt en liten järnkniv. Fyndet i Hakarp var något rikligare. Här fann man en sköldbuckla, en lansspets och en större och mindre kniv. Dessa gravar är urngravar. Man böjde helt enkelt föremålen till små paket och placerade dem i ett grovt lerkärl, en urna. Bakom det hela låg en magisk tanke. Vapnen skulle på detta sätt göras oanvändbara.

Folkvandringstiden i Vätterbygden - mellan år 375–550 e.Kr.

Magiska föreställningar var oerhört starkt förankrade i folktron och ständigt närvarande i tillvaron. Offer i olika former var därmed en ytterst viktig del av människors vardag. I Öggestorp har man funnit ett något annorlunda offerfynd. Det består av en spjutspets, en doppsko, en slägga, två hammare, en tång och en fil. Tången är 46 cm lång. Verktygen har använts till järnframställning. Fynden visar att verktyg har använts under hela processen från råmaterial till färdig vara. Järnet och därmed råmaterialet togs ur sjömalmen. Ett annat offerfynd hittades av en slump på Kanalgatan. Man grävde för avlopp och på två meters djup fann man orörd torv som innehöll 16 bronsbeslag till en eller två sadlar. Så sent som på 1600-talet var detta kärrmark och när bronsbeslagen offrades här på 400-talet var det öppet vatten. En vanlig ”ritual” för germaner vid denna tid var att efter vunnen strid förstöra krigsbytet, det vill säga slita det från sadeln och sedan offra det år gudarna i någon sjö eller mosse.

På 400–500-talet kom guld i stor utsträckning från Europa till Norden. Detta sker under de stora folkvandringarnas tid när germanriken byggs på ruinerna av Västrom. I Bottnaryd har man funnit en spiralring av guld, men det är också det enda fyndet man gjort i guld från denna tid.

I Mulseryd har man funnit lerkärl från en grav som använts som hushållskärl. På insidan fann man matrester, vilka bestod av någon slags blodpalt. En vanlig rätt på den tiden.

Det finns två fornborgar i Jönköpingstrakten. Den ena finns på Vistakulle och har använts under folkvandringstiden. Borgen var väl placerad med stup på flera sidor och med en fantastisk och nödvändig observationsutsikt över Vättern och Vätterbygden. På östra, västra och södra sidan har 60 och 90 meters långa stenvallar byggts upp med en höjd av 0,2–0,5 meter. Dessa har sedan byggts på med någon form av överbyggnad i trä. Hela fästningsområdet är 350 x 330 meter. Således har borgen rymt många människor. Den andra fornborgen finns i Svarttorp Ramaklint som ligger vid västra stranden av Ramsjön. Borgarna har fungerat som strategiska stödjepunkter i orostider för hela bygden. De har troligen inte varit permanent bebodda. Fynd från fornborgar i Östergötland visar att de har haft funktionen av befästa stormansgårdar. Efter folkvandringstiden blev det lugnare tider under ett par århundraden och fynden är ytterst få i Vätterbygden.

Vendeltid i Vätterbygden - mellan år 550 e.Kr–700 e.Kr.

I en gravhög i Rogberga har man funnit en brandgrav. Dessa gravar är vanliga i Norden. Den döde brändes i ett bål som sedan täcktes eller så placerades resterna i en urna.[1] Den döda var en kvinna och i graven fann man en fragmentarisk järnskära, en bit av ett ornerat bronsbeslag, fem pärlor av ädelstenen karneol, fyra pärlor av glasfluss och klumpar av försmälta blå och blågröna glaspärlor. Den lilla skäran visar att kvinnor deltog i skördearbetet. De samlade med vänster hand upp stråna och skar sen av dem strax nedanför axet.

Vikingatid i Vätterbygden – mellan år 700 e.Kr.–1050 e.Kr.

Vikingatiden innebar en omfattande expansion åt öster, väster och söder. Handel, plundring och kolonisation förekom från Irland till Ryssland och från Island och Grönland med färder mot nuvarande Kanada. Men hemmavid var det även en tid av stark utveckling. Under denna tid tillkom ortsnamn i Småland med ändelser som -ryd, -röd och -hult.

Gravfynd från vikingatid vittnar om befolkningsökning. Järnhanteringen får en allt större betydelse i Småland, vilket innebär att det förekom mer slagg istället för stenar till gravhögarna. På Visingsö har man funnit en liten våg i brons som användes av vikingarna för att väga upp silver. Vid handeln användes tyska, engelska, och delvis inhemska nordiska mynt och bitar av silvertackor. Det var således inte valören som var avgörande utan myntets vikt. På samma gravfält som man fann vågen har man också funnit en bit av en blå glasbägare. När den sen gick sönder gjordes ett hål i den blå glasbiten och tillsammans med en bronsring har den burits som ett smycke eller amulett. Man fann också en halv brödkaka som förkolnats och var tänkt att användas som färdkost åt den döde. Det bröd som vikingarna åt var ett ljust bröd. Från vikingatiden finns bara en återfunnen grav som är någorlunda rik, vilken man fann i Lekeryd. Det är en kvinnograv. Den döda var iförd en hängselkjol. Två spännen på bröstet höll samman kjolen och axelbanden. Ett tredje spänne hörde till sjalen. Man fann också eldstål som man ofta finner i småländska vikingagravar. Annars är Vätterbygdens vikingagravar enkelt utformade. En typisk vikingagrav finns i Stensholm i Hakarp. Det är en kulle på 4,5 meter x 7 meter och en halvmeter hög. Ett ovalt stenröse inom kullens fotkedja.[2] I graven fann man brända ben, ett grovt krossat lerkärl och en bältessölja av järn med en remlöpare formad som en rund platta.

Ytterligare vikingatida föremål har exempelvis upptäckts utanför länsresidenset i Jönköping i form av en spjutspets. I Huskvarna ån har man funnit en yxa från 900-talet. Vikingarna använde sig ofta av yxan som vapen tillsammans med svärdet, men yxan användes också som arbetsredskap.

På Visingsö visar fynden att det från 600-talet och fram till vikingatiden funnits en talrik befolkning som nått en viss ekonomisk ställning och som haft en betydande kontakt med andra områden. Gravfynd visar på kontakt med Mälardalsområdet.

Så här långt i vår berättelse har inte ett enda namn eller person passerat revy. Anledningen är att vi talar om förhistorisk tid, vilket innebär att det helt enkelt inte finns några texter som kan berätta om någon människa i Vätterbygden. Det är först mot vikingatidens slut när man reser runstenar i Mellansverige som vi får namn på personer och deras görande, om än oerhört kort beskrivet. Det finns bara två runstenar i Jönköpingstrakten.[3] Den ena finns vid Rogberga kyrka och har inskriptionen ”Ketil reste denna vård efter Lek (?) sin morbroder”. Den andra är inmurad i Järstorps kyrka och på den kan man bara läsa namnet ”Iarnstorp”. Därmed befinner vi oss nu på gränsen till historisk tid, det vill säga när vi får ”skrift” i Jönköpingstrakten. En form av riksbildning tar nu sina första stapplande steg. I äldre Västgötalagen finns en uppteckning om någon form av gränsdragning vid 1000-talets mitt mellan Danmark, Norge och Sverige där ”representanter” från Västergötland, Östergötland och Småland har deltagit. Därmed är vi med nästa blogg på väg in i den mycket expansiva högmedeltiden.

---

[1] Dessa gravar är mycket vanliga men med arkeologiskt färre fynd och därmed mindre kunskap.

[2] En fotkejda en låg stengrund i graven. Likt ett hus är byggt på en stengrund

[3] I hela Jönköpings län finns ett femtiotal runstenar.