Vem var Karl XII och kan vi lära något av hans ledarskap?

På samma sätt som vi idag kan ta reda på vem en person är genom att fråga omgivningen, får vi på samma sätt svaret på vem Karl XII var genom att studera samtidens nedskriva tankar och hans egna brev. En helhetsbild som inte ens samtiden hade. Genom att sedan dela in hans personlighetsdrag i teman tonar en klarare bild av krigarkungen fram. Ett personlighetsporträtt som bidrar till en djupare förståelse av hans liv och gärning.

Vem var då Karl XII? Utseendemässigt en man som var 1.78 lång, vilket var en ganska ansenlig längd, eftersom medellängden vid tiden var ca 1,63 cm. Han hade en fin figur och omgivningen säger att han skulle kunnat stått modell för den skickligaste bildhuggare. Han hade alltid ett leende på läpparna och när han log kunde man se att han sakande en framtand. När han gick haltade han på grund av att vänsterbenet var tre centimeter kortare efter ett benbrott.

Som ung var han väldigt osäker men dolde alltid sin okunskap. Men det var inte enbart på grund av okunskap. Under åren fram till sin död hade Karl XI talat med sonen hur viktigt det var att inte prata mer än nödvändigt eftersom utländska ambassadörer eller militärer skulle göra allt för att locka ur honom statshemligheter. Han var intelligent och alltid påläst, förberedd och omgivningen förundrade sig över hans otroliga minne av ett ansikte eller namn.

Även om han oftast litade på den närmaste omgivningen ville han alltid själv inhämta direkt information. Detta gjorde att han oftast dök upp helt anonymt utan att man kände igen honom. Den holländske ambassadören som besökte den svenska armén 1701 var så imponerad över denna informationsinsamling att han skrev: ”Det är han som sätter ut alla poster och upprättar kvarteren, och som han är i rörelse utan rast och varje dag visiterar sina trupper , finns det knappt en officer i armén som han inte känner till namn, utseende och tjänst.”

Han var ordinär när det gällde mat och dryck, men vildsvinshuvud i gelé var något han gillade skarpt. Han höll hårt på det svenska språket och förstod aldrig varför vi ska tala främmande språk om man inte talar svenska i Frankrike. Blev han fel titulerad i brev av utländska dignitärer kränktes hans stolthet. Då lät han brevet ligga i några veckor och väntade med att svara. Karl XII var mycket generös, på gränsen till slösaktig. Dock ville han aldrig bli tackad, någon känslomässig återkoppling var det inte tal om. Han var självmedveten och hade humor om än på sitt egna vis. Försökte någon däremot skoja med honom, så gick man över gränsen. Då glömde han det aldrig och gav igen offentligt så den drabbade fick skämmas ordentligt.

När det gäller rättspatos var han en pragmatiker. Om den begångna försyndelsen inte kommit rättsmaskineriet till del, lät han det hela bero om vederbörande verkligen ångrade sig. Men hade brottet kommit till kännedom fick det juridiska ha sin gång. I fråga om karriär var det inte det fina namnet som avgjorde, utan alla skulle arbeta sig upp genom leden för att på så sätt vinna respekt i soldatleden. Tortyr ställde han sig helt avvisande till. Vem som helst kan erkänna vad som helst menade han om man utsätter någon för tortyr. Om någon var skyldig skulle Gud förr eller senare avslöja den skyldige. Eller som talesättet säger, sanningen kommer alltid fram. Han älskade utmaningar redan som ung och det blev inte bättre med åren. Dumdristigheten var en stor del av hans personlighet.

Jag menar att vi 300 år senare genom samtidens källor kan kartlägga vem han var och samtidigt lära oss så väl positiva som negativa ledaregenskaper, vilket ovanstående utdrag utgör exempel på från en större studie som jag gjort om krigarkungen.

Anders Dybelius Universitetslektor i historia, Jönköping University