Skandalen med konstgjorda luftstrupar

”Idag lever jag som alla andra. Jag har en underbar dotter, en bra familj och ett perfekt liv”

Det sa en av mina patienter som har trakeostomi sedan 25 år. Hon är en av många som har fått en indivianpassad trakealkanyl på Nationellt Respirationscentrum (NRC) i Stockholm och som lever ett normalt liv.

En trakeostomi är ett hål på halsen till luftstrupen där det sitter en trakealkanyl, ett rör för att kunna andas. Jag blir upprörd när jag ser vad Dr. Paolo Macchiarini utsatte denna patientgrupp för. Hans patienter skulle ha kunnat få en trakealkanyl som passade dem, blivit av med sin smärta och skav och fortsatt leva sina liv. Istället fick de en plaststrupe inopererad som skulle ersätta deras egen. Lurade och svikna av både läkare och vården. Det är en utsatt patientgrupp, men som med rätt behandling och vård kan leva ett bra liv och arbeta som alla andra.

Nedbrytning av plasten påbörjas direkt

För 20 år sedan började jag jobba på Nationellt Respirationscentrum vid Danderyds sjukhus, med uppdrag att vara sjuksköterska och forska, eftersom denna verksamhet var så framgångsrik i att få människor tillbaka till livet.

Forskningen visade att patienter som levde med individanpassade trakealkanyler inte behövde mer sjukvård än alla andra. Vi gjorde också unika tvärvetenskapliga studier om hur plasten i trakealkanylerna påverkades när patienterna använde den. Själva miljön i luftstrupen är komplex med bakterier och vätska vars funktion är att transportera slem. Denna miljö är väldigt aggressiv för främmande föremål vilket gör att nedbrytningen av plasten påbörjas direkt. Detta leder till infektion och komplikationer hos patienten.

En trakealkanyl byts varje månad och kan tas ut för rengöring oftare än så.

Tog inte hänsyn till vår forskning

Att som Dr Macchiarini tro att det går att sätta in plastluftstrupar permanent i denna miljö är obetänksamt, i synnerhet då det inte finns ett mycket stabilt material.

Jag disputerade inom området 2007 på Karolinska Institutet och vad jag ställer mig frågande till är att den forskning vi bedrev inte verkar ha tagits hänsyn till i riskbedömningen.

Jag är glad att ingen av våra patienter behandlades av Dr Macchiarini och jag önskar att hans patienter hade fått en individanpassad trakealkanyl istället.

Idag arbetar jag som professor i hälsa och vårdvetenskap på JU och har kvar min kliniska koppling till NRC och fortsätter min tvärvetenskapliga forskning inom medicinsk teknik och patientsäkerhet. Det är viktigt att den här forskningen sker i samarbete med patient och industrin för att utveckla bättre och säkrarare produkter.

Man ska inte bli sjuk av behandlingen, det räcker med själva sjukdomen!

Författare