Det är en uppföljare på två inlägg från juni ifjol, om hur snabbt aktörerna hade agerat respektive hur responsen skilde sig åt mellan olika delar av Sverige. Att det tredje inlägget dröjt beror på att en del aktörer eventuellt avvaktade med sådana insatser – under våren 2020 var många företag så upptagna med akut krishantering att de inte hade kapacitet att lyfta blicken. Men nu är tiden mogen!

Jag har kartlagt insatser av 171 offentligfinansierade forsknings- och innovationsstödjande organisationer genom att sammanställa vad de under 2020 presenterat på sina hemsidor som respons på pandemin. Aktörerna inkluderar såväl myndigheter och regioner som specialiserade verksamheter som inkubatorer och teknikparker. Se här för detaljer (jag har dock rensat data litegrann och kompletterat med data för andra halvåret).

Totalt 98 av de 171 organisationerna har gjort någon av totalt 247 pandemirelaterade insatser gentemot näringslivet. Av dem har 55 (22%) varit mer djupgående insatser för långsiktig omställning, typiskt kurser eller en serie av workshops. Ytterligare 37 (15%) har syftat till omställning men varit ytligare och vanligen utgjorts av en enda workshop, ett webbinarium eller liknande. Majoriteten av insatserna, 138 (56%), har primärt handlat om krishantering, exempelvis rådgivning till företag med problem eller förstärkning av företagens likviditet. Eftersom omställning är arbetskrävande fokuserar jag härefter enbart på de djupgående insatserna. (En ytlig insats kan också vara viktig, men genom att så ett frö snarare än att göra ett egentligt bidrag till omställning.)

Som Figur 1 visar har ungefär hälften av insatserna ämnesmässiga teman, där digitalisering är det vanligaste. Den offentliga debatten handlar mycket om hållbarhet, men endast en tiondel av insatserna fokuserar specifikt på det. Med det sagt, är det troligt att en stor del av de ospecificerade insatserna också handlar om hållbarhet, liksom om digitalisering. Många av dessa handlar om att utveckla företagens affärsmodeller och liknande.

Det visar sig att lärosäten står för hälften av de djupgående insatserna, se Figur 2. I 20 av 28 fall handlar det om regionala högskolor eller nya universitet som har tagit fram nya paket med distanskurser. En snabbinsats av KK-stiftelsen har varit viktig i det avseendet men ligger inte bakom allt. De etablerade universiteten står endast för fem insatser, varav fyra handlar om mer begränsade projekt. Även i övrigt står stora organisationer bakom de allra flesta av de 55 insatserna.

Totalt 90 av de kartlagda organisationerna är teknikparker, inkubatorer, strategiska innovationsprogram eller innovationskontor. Dessa svarar sammantaget endast för sex insatser. Troligen förklaras det av att de nästan alltid är små och (kanske därför) oftast bara tar en mäklande roll eller agerar diskussionspartner, men det är ändå ett påfallande magert utfall.

Figur 3 visar att tillverkningsindustrin och besöksnäringen har berörts av flest specificerade insatser. I tillverkningsindustrins fall handlar det främst om nya högskolekurser för att främja digitalisering, medan de flesta insatserna mot besöksnäringen rör utveckling av nya affärsmodeller. Majoriteten av insatserna har dock inte haft någon specifik bransch i åtanke. Även bland dessa sticker högskolekurser ut, i många fall med digitaliseringstema.

Frågan hur insatserna fördelas mellan regionerna är viktig men också svårare att analysera. Dels skiljer sig regionernas näringsliv och därmed behov åt, dels skiljer sig regionerna kraftigt åt i storlek och därmed kapacitet. Om nationella insatser och distanskurser på lärosäten räknas bort varierar antalet insatser på regional nivå mellan 0 och 6 med medianen på 2. Med hänsyn också tagen till karaktären på insatserna, är mitt intryck att det råder stor skillnad mellan vad företag i de olika regionerna erbjuds. Några exempel:

• Aktörer i Västra Götalandsregionen lanserade sex insatser från april till juni, däribland 54 miljoner till kompetensutveckling av anställda i industrin, till stor del med hjälp av medel från europeiska socialfonden
• Jönköpings län sticker ut med jämförelsevis ambitiösa insatser för omställning i de hårdast drabbade branscherna, besöksnäringen och kulturella och kreativa näringar
• I bara åtta av de 21 regionerna har insatserna handlat om att kompetensutveckla specialister eller om företagsstrategier; i övriga fall handlar det om att lyfta lågutbildade grupper

Andra, mer generella reflektioner om de regionala insatserna:

• Det finns uppenbart en stor variation mellan regionernas kapacitet att agera; intrycket är att den beror på strategisk kapacitet och upparbetade samverkansrelationer snarare än på regionernas storlek eller närvaro av stark FoI-verksamhet
• Strukturfondsmedel (regional- och socialfonderna) har finansierat de stora insatserna; det råder en påfallande stor variation mellan regionerna i hur användningen av dessa medel avspeglar mer långsiktiga strategier
• Lärosätenas distanskurser har här klassats som tillgängliga för alla, men frågan är i vilken utsträckning exempelvis Linnéuniversitetets kurser till besöksnäringen lockar deltagare från andra delar av landet. (En snedfördelning skulle förstärka mönstret; de mest aktiva lärosätena återfinns generellt i regioner som även i övrigt varit mest ambitiösa.)

Sammanfattningsvis – ger inlägget en positiv bild av hur aktörerna i det offentliga innovationsstödet har reagerat? Nja. Mitt intryck är att det finns aktörer, både nationellt och regionalt, som agerat imponerande snabbt och genomtänkt. Men givet de stora behov som finns och det fina läge som krisen erbjöd, framstår responsen sammantaget som klen. Det gäller framför allt på regional nivå. Ett snabbt och strategiskt agerande förutsätter antingen resursstarka organisationer eller väletablerade samverkansrelationer mellan regionala aktörer där alla bidrar i strategiskt hänseende.

Vad gäller resurser återfinns de rörliga medlen till största delen i de ganska tröga strukturfonderna. Dessutom är många regioner för små; mer av mellanregionalt samarbete i omställningsfrågorna vore nog önskvärt. Vad gäller strategisk samverkan verkar i många regioner aktörer som teknikparker, inkubatorer och i vissa fall lärosäten ha hållit en låg profil. Jag skulle gärna se en ordentlig diskussion om vilken roll och kapacitet de ska ha i att driva frågor om långsiktig omställning av näringslivet. Och därefter handling. Min åsikt är att samhället skulle ha mycket att vinna på starka aktörer av den typen runt om i regionerna.

Tobias Fridholm,PhD
Postdoc in transformative innovation policy
E-post 
LinkedIN Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.