Ska svenska forskare forska för forskningens egen skull?

En framväxande styrningsmekanism som utvärderar forskare utgår från det internationellt etablerade SSCI-systemet (Social Sciences Citation Index). Detta är en citeringsbas som täcker ca 2 500 akademiska tidskrifter från hela världen och omfattar över 50 forskningsdiscipliner. Databasen tillhandahåller information om antal citeringar per författare/forskare och tidskrift. Trots att systemet har ifrågasatts för sin relevans och precision är det allmänt vedertaget och enligt detta system får svenska lärosäten statlig tilldelning av forskningsmedel efter antalet SSCI-publiceringar. Systemet kan sedan användas som underlag på de enskilda lärosätena och för att utvärdera enskilda forskare som tilldelas forskningsutrymme efter uppnådda tal. Systemet kan också användas för exempelvis lönesättning eller som underlag för befordringar. Dessutom refereras till SSCI i ackrediteringssammanhang, dvs. när universitet och högskolor strävar efter att erhålla en kvalitetsstämpel.

SSCI-s systemets förmenta eller tydliga enkelhet och opartiskhet är lockande bland annat för att det inte kräver någon ämneskompetens för att tillämpas. Vi hävdar dock att ett strikt SSCI-baserat system leder forskningen i fel riktning. Detta system bygger på att räkna poäng och statistik med citeringsindex och en så kallad ”impact factor”. Risken att en ”min- är-större-än din”-retorik tar över är uppenbar. Innan detta system får en alltför stor effekt på forskarverksamheten, måste en diskussion om implikationerna för forskningens kvalitet och därmed för samhället föras.

Mycket av det som framförs i den allmänna debatten har goda intentioner och en förändring behövs för att kunna möta nya krav. Men vilken kvalitet vill vi ha på svensk forskning? Skandinavisk företagsekonomisk forskning, en av de största disciplinerna inom den svenska akademiska världen, och den vi representerar, är känd för sin goda kvalitativa forskningsansats. Med SSCI som styrningsmekanism finns det en risk att det inte finns utrymme vare sig för att hämta in relevanta data och/eller skriva längre akademiska alster, särskilt inte på svenska, som på sikt gynnar svenskt företagande. Det leder i stället till en oönskad likriktning med “more of the same”, dvs. kvantitativ, ”main-stream”-forskning i den amerikanska andan, där datadrivet testande av hypoteser är legio. I ett internationellt sammanhang nås vi av SSCI-systems avarter – såsom plagiat och livslånga konflikter mellan forskare om ”upphovsrätt” mm som leder till ett icke produktivt resursutnyttjande. Ytterligare en risk är ett refererande till egen forskning och till kollegor, som man kan förlita sig på att de refererar tillbaka. Detta blir ett sätt att få upp sin impact-factor och stå sig i konkurrensen om forskningsmedel. De forskare som har resultat som tilltalar en annan publik, t ex i icke SSCI-rankade tidskrifter och/eller så kallade populärvetenskaplig media och dagspress, har inte en chans – men kan vara de som har stort inflytande på en icke akademisk publik.

Vi som forskare slussas således in i fåran där man säkrast kan få fram en publikation, dvs baserat på data från existerande databaser. Människorna bakom siffrorna hinner man varken kontakta eller göra djuplodande intervjuer eller samtal med. Det leder till en forskning för forskningens egen skull vilket i förlängningen medför att universiteten fjärmar sig från samhället och blir alltmer irrelevanta för dem som betalar forskarnas löner. Ju längre detta får pågå desto större och allvarligare konsekvenser får det för den framtida forskningen.

Det finns dock en motströmning, om än i blygsam skala och ett ännu icke legitimt sätt att utvärdera forskning. Vi vill peka på det som betecknas som ”engaged scholarship” som bygger på att forskare engagerar sig i olika samhälleliga angelägenheter. För att det ska vara möjligt att vrida utvecklingen åt ”engaged scholarship” på bred front måste vi bort från den ensidiga sortens mätningar av publikationer som SSCI-systemet står för. Därmed inte sagt att vi önskar en återgång till det ”gamla”. I vårt förslag skulle kraven på publiceringar kompletteras med krav på och uppföljning av samhällsengagemang i såväl forskning som undervisning och i den allmänna samhällsdebatten. Ett sådant samhällsengagemang kan med fördel utvärderas från hur forskarens forskningsresultat kommuniceras till, och interagerar med näringslivet och övriga delar av det omgivande samhället. Dessutom bör i förekommande fall en sådan utvärdering snarare ske på kollektiv basis per forskargrupp hos respektive lärosäte än individuellt. Detta återspeglar bättre dagens forskningsverklighet. På JIBS förs initiala diskussioner hur detta konkret skulle kunna se ut. Att hitta rättvisande och lämpliga styrningsmekanismer är förstås inte helt lätt och kommer att ta sin tid. Därför är det viktigt att inte rusa åstad alltför snabbt och anamma existerande SSCI-system som ett allenarådande utvärderingsverktyg.

Universitet och handelshögskolor bör vara organisationer där forskning och utbildning går hand i hand med ett samhällsengagemang på olika nivåer och i olika sammanhang. Den största betydelsen för samhällets utveckling uppkommer inte genom maximalt antal publikationer producerade av enskilda forskare utan genom gemensamma investeringar i studenter, praktiker och i utvecklingen av svenskt näringsliv och samhälle.

Ethel Brundin, Professor i företagsekonomi, Internationella Handelshögskolan, Jönköping

tillsammans med

Anders W. Johansson, Professor i företagsekonomi, Linnéuniversitet, Växjö

Elisabeth Sundin, Professor emerita i företagsekonomi, Linköpings Universitet, Linköping