Öppen vetenskap som universalism, kommunism, oegennytta och organiserad skepticism

Idag skriver vi 2020 och dessa tankar, ibland kallade för CUDOS-normer (då med det senare tillägget originalitet), som Merton tecknade ned har flitigt används inom olika ämnesområden i samband med diskussioner om forskningens etik. Därför kunde det vara intressant att resonera lite kring dessa och se hur/om de sammanfaller med forskningens utveckling mot ett öppet vetenskapssystem.

Universalism – Här menar Merton att all forskning skall vara objektiv, rationell, demokratisk och tillgänglig. Ingen får uteslutas beroende på etnicitet, klass, religion, kön eller andra faktorer. Det enda som kan hindra är brist på kompetens men sådan forskning skall i så fall systematiskt upptäckas av forskarsamhället. Här finns inga motsättningar gentemot öppen vetenskap, snarare tvärtom. Med öppen vetenskap blir publiceringen mer öppen för alla (medborgarforskning). Det skapas ökade möjligheter till förpublicering samt val av olika publiceringsformer och granskningsprocesser. Tillgänglighetsfaktorer såsom direkt öppen tillgång samt öppna forskningsdata blir till ett generellt stöd i forskningsprocessen och utestänger ingen. Det finns alltså stora möjligheter att uppfylla denna norm genom ett öppet vetenskapssystem som förhoppningsvis medför utökat internationellt samarbete, vilket tillika kan vara ämnesövergripande. I det etablerade systemet finns det däremot vissa problem. Exempelvis kan nämnas Afrika eftersom deras forskare bevisligen har haft det förhållandevis svårt att publicera sig. Vidare har utvecklingen mot den värderingsmodell/incitamentsstruktur för vetenskapliga tidskrifter som baseras på exempelvis impact factor samt publicering på främst engelska, skapat hinder för internationella forskare samt nya och unga forskare vilka därmed fått det allt svårare att etablera sig i den hårda konkurrensen. Även den begränsade tillgången till forskningspublikationer och forskningsdata har varit ett påtagligt hinder.

Kommunism – I detta begrepp lägger Merton principen om att ingen äger forskningen. Istället bygger ny forskning på det som andra gjort tidigare och det är samverkan som utvecklar ny kunskap helt enligt Newtons klassiska uttalande: ”If I have seen farther it is by standing on the shoulders of giants”. Därför kan man inte själv äga forskningsresultat. Däremot skall man identifiera och hänvisa till de som bidragit med tidigare kunskap som haft betydelse för forskningsresultatet. Återigen tolkar jag det inte på något annat sätt än att öppen vetenskap arbetar helt i den andan. Riktlinjer som nu förs fram är att all statligt finansierad forskning skall göras öppen, såväl publikationer som forskningsdata. Inga forskningsresultat skall undanhållas utan bli tillgängliga för fortsatt forskning. Ett problem finns dock och det är i de fall information måste skyddas exempelvis på grund av känsliga uppgifter (integritet, företagshemligheter, patent). Det är som jag ser det svårt att undvika dessa, personlig integritet måste värnas och kommersiella intresse är svåra att rå på. Ser vi till det rådande systemet blir dock skillnaden påtaglig. Under lång tid har forskare medvetet avsagt sig rättigheten till sina forskningsresultat genom publicering i vetenskapliga tidskrifter. Ägarna av dess publikationer är privatägda kommersiella aktörer som gör stora ekonomiska vinster av att just begränsa tillgången till forskningsresultat. Det skapar olika förutsättningar för forskare över hela världen att delta i kunskapsutvecklingen/-diskussionen och allmänheten utestängs mer eller mindre totalt på grund av prismodellen.

Oegennytta – Forskningen skall vara till gemensam nytta för alla. Nyfikenhet och kunskapstörst skall driva på kunskapsutvecklingen, inte personliga intressen. Forskningsfusk skall motverkas och avslöjas. Detta är av vikt, för bland allmänheten är det oftast lättare att sprida felaktig information/kunskap än det motsatta. Öppen vetenskap med direkt och öppen tillgång måste här vara till gagn då allmänheten själv får möjlighet att del av och utvärdera forskningen. På detta sätt bör man kunna undvika falsk information och belägga vad kunskapen kommer ifrån. Det kommer även medföra att specifika grupperingar får svårt att ha en egen agenda eller påverka forskning i en riktning som är för dem fördelaktig eftersom spridningen blir större och resultaten kan ifrågasättas av fler. De utökade möjligheterna till publicering som öppen vetenskap medför undanröjer även den likriktning som finns i dagens publicering och forskningsresultat som håller god kvalitet ges större utrymmer att publiceras än tidigare utan krav på uppnådd prestige eller fördelaktig tillhörighet. Om vi jämför igen med det etablerade systemet så har det pressats och skapat en konkurrenssituation. Det får till följd att man konkurrerar om publiceringar. Det bör inte vara så men visst ger det incitament för mer oegentlig forskning och publicering till exempel ”salamiproduktion” eller i värsta fall rena falsarium. Meriterings- och utvärderingssystem uppbyggt kring impact factor och antalet publikationer ger felaktig kvalitetsbedömning av själva forskningsprodukten. Det får även till följd att forskning publiceras utifrån dessa värden istället för den kanal som är mest lämpad för kommunikationen av forskningsresultatet. Institutionernas krav och policy för forskningsproduktion stödjer denna negativa utveckling och påverkar den enskilda forskarens beslut. Vi har ett system där vi utvärderar det vi kan, även på felaktiga grunder, och får ett publiceringssystem som inte stödjer den oegennytta som Merton lyfter fram som så åtråvärd.

Organiserad skepticism – Granskning såväl som testandet av nya forskningsrön måste genomföras innan ny kunskap kan accepteras. Denna granskning måste ske objektivt och av de som är kvalificerade nog att utföra den enligt Merton. Återigen om jag försöker rekapitulera vad detta innebär för öppen vetenskap så kan det finnas vissa bekymmer. En mer omfattande publicering som dessutom sker i fler kanaler och olika publikationer skapar risk för att granskningen inte utförs optimalt. Idag befinner vi oss i början på denna omdaning och det är naturligtvis svårt att sia om detta. Vad vi vet är att problem uppstått med så kallade predatory journals men en ökad kunskap om dessa gör att deras handlingsutrymme inskränks. Att de överhuvudtaget har uppstått kan nog mest ses som en brist i det etablerade systemet och den ökade konkurrensen inom forskningspubliceringen. Något annat vi också vet är att de äldre etablerade tidskrifterna också dras med stora problem i denna fråga. Det finns undersökningar som gjorts som de facto visar på att många av de nyetablerade OA-tidskrifterna till och med lyckas bättre i sin granskning. Ett annat helt aktuellt exempel är det som redaktören, Tsuyoshi Miyakawa, redogör för i tidskriften Molecular Brain. I artikeln ”No raw data, no science: another possible source of the reproducibility crisis” redogör han för bristen på tillgång till forskningsdata vid granskning av forskning. Av de 41 artiklar som Tsuyoshi Miyakawa önskade ta del av forskningsdata avskrevs 21 artiklar då ingen komplettering inkom. Av de återstående 20 artiklarna avslogs därefter 19 av artiklarna då de hade otillräckliga data. Detta faktum påverkar inte bara själva granskningsprocessen utan får stor påverkan på forskningens reliabilitet. Med införandet av ett öppet vetenskapssystem vet man som forskare med sig att många fler kommer ta del av resultatet, avkräva rådata och därmed kunna ifrågasätta resultatet. Granskningen av ny forskning kommer alltså inte bara åligga några få utvalda granskare. Det kan få en dämpande effekt på denna problematik samt hjälpa till att snabbare identifiera forskning som inte håller tillräckligt hög kvalitet. I nuvarande systemet är just peer review processen en flaskhals och ett sårbart moment. Granskare skall ställa upp och ta sig tid för detta och dessutom utan ersättning. Tidskriften kan bara ha ett begränsat antal granskare som är insatta i processen så matchning mellan forskning och granskning kan vara svår att utföra vilket gör att tanken om att de som är mest lämpade och kvalificerade att göra granskningen inte uppfylls. Jag ser två problem med detta. För det första att forskning inte granskas i tillräcklig omfattning och bristfällig forskning med låg reliabilitet slinker igenom systemet. Det andra problemet kan vara att ett rådande paradigm råder inom ett område, och till viss del befästes av de etablerade forskarna, de blir en form av ”grindvakter”. Följden av detta kan bli att ny och utmanande forskning, eller tvärvetenskaplig forskning, inte har samma möjlighet att bli publicerad i dessa tidskrifter.  

Något som jag valt att inte beröra i texten är själva forskningsutvärderingen som sker i efterhand. Jag tänker på till exempel citeringar i dagens system jämfört med altmetrics och andra nya modeller som utvecklas i ett öppet vetenskapssystem. Det är medvetet val men även det kommer vara av stor betydelse för hur vi ser på framtida forskning och forskningsresultat samt hur forskarna väljer att samverka med varandra.

Efter detta översiktliga resonemang kring Mertons normer för vetenskap och tillämpningen av dessa på ett öppet vetenskapssystem kan jag konstatera att hans teorier är högst tillämpliga och aktuella än idag och så även inför framtiden.