Sociala medier, kan det vara något för forskarna?

Om du själv är forskare, hur tänker du kring nyttjandet av sociala medier? Är det bara trams och oseriös verksamhet för de som vill sätta rampljuset på sig själva. Eller är det en god möjlighet att snabbt kunna sprida och kommunicera sin forskning, finna läsare i nya målgrupper även utanför forskarsamhället samt bidra till det omgivande samhällets kunskapsutveckling. Låt oss fastslå att de allra flesta forskarna befinner sig någonstans däremellan. Trots det existerar säkert också de mest avvikande uppfattningarna på de flesta lärosäten angående denna del av forskningskommunikationen.

Som bibliotekarie vill jag veta vad forskningen säger. Följaktligen kollade jag upp några källor lite noggrannare om vad som diskuterats och vad man hittills kommit fram till i denna fråga inom forskarsamhället. Då sociala medier är under konstant utveckling samt att nya produkter och tjänster tillkommer kontinuerligt gör det området utmanande att bedriva forskning på. Till detta kommer att användarna och deras beteende också förändras oupphörligt. Jag vill dock inte avstå från att se närmare på området och försöka att på ett översiktligt sätt belysa frågeställningen för min bloggpost.

På vilka sätt kan man då säga att sociala medier kan påverka den vetenskapliga kommunikationen för en forskare? Det finns naturligtvis flera olika användningssätt men några av de mest uppenbara kanske är att man kan använda sociala medier för att marknadsföra de vetenskapliga publikationer man redan har publicerat, via länkningar kan man även peka på och hänvisa direkt till sina publikationer, man kan diskutera, samarbeta och pröva forskning med andra forskare inom sitt området, utnyttja social medier för att finna och ta del av annan forskningsinformation inom sitt fält och på så sätt hålla sig uppdaterad eller varför inte publicerat helt nytt material till exempel via länkning till bloggar där man kan förklara sin forskning mer populärvetenskapligt och därmed nå nya målgrupper. Det är alltså inte frågan om att bara skicka ut information utan även att få ta del av information samt kunna samverka och hitta nya mottagare.

Det finns många olika typer av sociala medier som kan användas. Numera erbjuder de också olika former av funktionalitet och når därmed olika målgrupper. Det kanske mest basala är faktiskt att börja med att blogga. Då producerar men en längre text som kan stå för sig själv på bloggen, det kan vara din egen blogg eller att du ingår i ett större sammanhang och gästbloggar, men bloggposten kan även utnyttjas och länkas till om man använder andra plattformar såsom Facebook och Twitter. Vill man nå ut till många är väl Facebook och Twitter de självklara valen då man där når en mängd olika målgrupper såsom allmänheten, företag, beslutsfattare och andra forskare. Här lämpar sig kortare texter med hypertextlänkning till en längre text eller publicerad artikel och eventuellt en bild för att skapa intresse. LinkedIn skulle kunna tillföras i denna grupp då den har samma funktionalitet men vilken också fokuserar på att bygga upp nätverk med kollegor. På tal om kollegor, vill man nå andra forskare är verktyg som ResearchGate och Academia.edu lämpliga då man där kan bygga upp bibliotek av sina publikationer och dela dessa publikationer med andra forskare. Vill man använda annat material än texter finns exempelvis YouTube för videos, SlideShare för presentationer samt GitHub för programmeringskod. Så vilket syfte, målgrupp och typ av material man har spelar roll för vilken plattform man väljer och i många fall är det nog frågan om att man som forskare behöver använda sig av flera olika plattformar i sin kommunikation.

Så innan du startar behöver du tänka igenom vilken strategi du skall ha för din etablering på sociala medier. Kanske behöver du ett privat konto för dig själv och ett för din yrkesroll så du kan hålla isär dessa och därmed bli tydligare i din kommunikation. Det är inte alls ovanligt att man har flera olika konton inom en och samma plattform. Du behöver också fundera på hur du strukturerar dina inlägg, skall du använda dig av bild, hur länkar du på bästa sätt, vilka ”taggar” skall du använda dig av för att bli uppmärksammad, vilken titel ger du inlägget (rolig titel på en artikel kan ge fler besökare men samtidigt produceras bristfällig metadata för maskinläsning och framtida internetsökningar), anpassning av innehållet beroende på målgrupp och vald plattform samt slutligen att du är autentisk och skapar förtroende, vilket som forskare innebär att du måste basera dig på fakta och vara objektiv.

Vad kan man då förvänta sig att få för resultat? Något som de flesta forskare önskar sig är fler citeringar av sitt vetenskapliga material. Här går forskningen isär. Det finns undersökningar som visar på en god effekt medan andra studier inte visar något resultat alls. Min tanke kring detta är att jag tror att själva ämnesområdet spelar stor roll. Vissa forskningsområden har större mognad och därmed också ett mer medvetet nyttjande av sociala medier, då får det effekt. Är det få aktiva med representation på sociala medier inom ett område blir naturligtvis effekten därefter. Likaså din valda strategi för användandet och hur du utnyttjar taggar, länkar samt annan funktionalitet påverkar. Gör du det medvetet och bra får du fler läsare och genomslaget blir större. I vilket fall som helst, jag har inte stött på några studier med det generella resultatet att det får en negativ inverkan på citeringar.

En annan effekt som också är viktigt, dessutom vedertagen, är att synligheten och därmed läsandet av forskningsresultat ökar. I mitt kapitel ”Att söka förändring Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.” undersökte jag just detta, om än i begränsad omfattning, och resultatet var påtagligt. Man skapar med andra ord ett större ”avtryck” än om man bara håller sig till den ordinarie publicering i vetenskapliga tidskrifter samtidigt som man förstärker den ursprungliga publiceringen genom att hänvisa till den i en tweet, via en förklarande bloggpost eller registrering av publiceringen i ResearchGate. Resultatet blir alltså dels en utvidgning/breddning av forskningskommunikationen, dels en förlängning/utsträckning av densamma.

Forskare ser också en poäng i att snabbare kunna nå ut med sina forskningsresultat samt få kontroll på hur de kommuniceras. Här har sociala medier en stor förtjänst då man oerhört snabbt kan dela och nå många med information om sina forskningsresultat. Det kan leda till att man utökar sitt utbyte av, och kommunikation med, andra forskare. Samtidigt erhåller man tillfälle att på samma gång nå målgrupper som man aldrig annars hade gjort via enbart de vetenskapliga tidskrifterna och få bredare återkoppling på sina forskningsresultat.

Debatten om sociala medier som del av forskningskommunikationen är definitivt inte ny. Men det är ett område under ständig förändring och jag anser att dess möjligheter är lång ifrån fullt utnyttjade. Inte bara för själva forskaren utan även som ett verktyg för mottagaren av forskningsinformation. Att det finns nytta för den enskilde forskaren är uppenbart. Ser man till det omgivande samhället och den pågående omvandlingen mot ett öppet vetenskapssystem väcks också frågan om effekten i stort för det omgivande samhället. EU anser det vara av stor betydelse och att det förväntas få effekt på kunskapsspridningen (stöd i det livslånga lärandet), innovationer och därmed framtida tillväxt. Vill man uppnå denna effekt är det viktigt för statsmakten och lärosätenas ledningar att ställa sig frågan vilken strategi man skall föra angående sociala medier samt hur arbetet skall premieras och utvärderas.