Frågor om Resten av Sverige till Po Tidholm

Först av allt stort grattis till en väl genomarbetad dokumentärserie om den svenska gles- och landsbygden. Nu när du har spenderat det senaste året så intensivt åt att studera situationen – vad ser du som landsbygdens största utmaning på sikt?
– Bristen på politik är utan tvekan den största utmaningen. Att delar av svensk landsbygd har det svårt har en mängd, ofta ganska komplexa, orsaker. Men det är bristen på politik som skapar dödläget och drar isär landet. I princip kan det vara vilken politik som helst, jag lägger ingen värdering i det som journalist, men det är min känsla att debatten saknas eftersom det inte finns något att ta spjärn emot.

Mitt intryck efter att ha sett alla tre delarna av serien är att du säger att den långvariga migrationen från dessa platser har lett fram till situationen som vi har idag. Men vad anser du har påverkat omförflyttningarna?
– Jag ansluter mig nog till dem som svarar att bristen på attraktivitet – i bred bemärkelse – ligger bakom migrationen. Det är svårt att leva ett, med samtidens normer, attraktivt liv i stora delar av landet. Arbetsmarknaden är ensidig, karriärmöjligheterna är obefintliga och utbudet av varor, tjänster, kultur och välfärd lever inte upp till den moderna människans förväntningar. Sen finns det såklart andra kvaliteter på landsbygden, men få tycks vara beredda att offra det breda utbudet för att få ha nära till jakt, fiske, natur, tystnad etc.

I landsbygdsdebatten talas det mycket om att det är maktstrukturer och normer som orsakat den situation vi befinner oss i. Jag skulle gärna höra mer om dina tankar om detta?
– Jag kom in på det nyss, men om jag ska utveckla så handlar det ju i slutändan ganska mycket om värderingar. Sverige är, även om man bor långt ute i buskarna, ett bra land att bo i, och många fler skulle faktiskt – om man drog nytta av digitaliseringen till exempel – kunna bo utanför städerna. Men det finns något i dagens normsystem som gör det svårt. Jag tror att många undrar vad som skulle hända med deras identitet, deras status och deras sociala position om de flyttade ut. Allt det här blir uppenbart när man studerar den enda kontraurbana rörelse Sverige faktiskt haft – Gröna vågen. Förutsättningarna för ett liv på landet var inte så mycket bättre då än nu, så det som i slutändan fick människor att flytta var nog snarare värderingar än något annat. Landsbygden framstod helt enkelt som mer attraktiv under några år på 70-talet. Kanske mest för att staden framstod som så smutsig och hård. För att en liknande kontraurban rörelse ska kunna ta fart igen tror jag att det krävs en kantring i värderingarna. Att landsbygdens kvaliteter uppvärderas på bekostnad av stadens. Det finns många som tror att det kommer hända och vill berätta det för mig. De tror att klimatkrisen kommer leda till ett återtåg till landsbygden. Det tror inte jag, folk kommer se till att de kan fortsätta leva bekväma, urbana liv ändå.

Min egen största frustration i landsbygdsdebatten är oviljan att titta på statistik och forskning på hur det faktiskt ser ut. Istället används i hög grad olika anekdoter som får fungera som förklaringsmodell för hela utvecklingen. Hur ser du på detta (och om du håller med, varför tror du att så är fallet?)
– Den frustrationen delar jag. Serien har fått en hel del kritik för att ge en allt för mörk bild av utvecklingen på landsbygden, och argumenten ser nästan alltid likadana ut. Debattören utgår ifrån sin egen verklighet, och sin egen subjektiva och ofta ideologiskt färgade upplevelse och argumenterar för att jag (och forskningen) har fel därför att vederbörande just besökt en fabrik med orderböckerna fulla och fem nyanställda. De vill berätta att det går, jag förstår det, men det finns en sådan utbredd ovilja att se strukturerna. Att befolkningen i den aktuella kommunen minskat med 40% sedan 1990, att demografin är fullkomligt katastrofal och att de står inför en stor kommunal skattehöjning eller hård neddragning av service vill man inte diskutera. Sedan kan man såklart, och ibland med rätta, kritisera mig för att vara ensidig i mitt bruk av källor och experter, men jag tror helt enkelt inte att vi kommer framåt om vi ska hålla på att upprätthålla det som inom medierna ofta kallas ”falsk balans” – det vill säga viljan att skapa objektivitet genom att ge en klimatskeptiker samma tyngd i debatten som 999 välmeriterade klimatforskare.

I sista avsnittet tittar du på möjliga lösningar för landsbygden och lyfter faktorer som t ex turism, dvs. att vara en plats för stadsbor. Samtidigt ger du intrycket av att motsätta dig detta (men jag kan ha fel). Jag skulle gärna höra mer om vad du själv tror skulle kunna vara en lösning för landsbygden.
– Jag tror att turism kan vara en sak som gör det möjligt att bo kvar. Men det finns en ambivalens hos mig där, det är sant. Dels för att mängden arbetstillfällen sällan kan kompensera för de som försvunnit i de senaste decenniernas rationaliseringar och centraliseringar, men också för att det finns ett inslag av resignation i turistsatsningar. Länge fanns det en stolthet över att man gjort resan ”från vildmark till bygd” (som etnologen Åke Campbell skriver om i sin bok om Lappland från 50-talet) men nu måste vi i princip göra resan åt motsatt håll för att bli attraktiva för den moderna människan. Det finns ett nederlag i det, att inte få finnas för sin egen skull, att inte ingå i moderniteten. Men jag är också ambivalent inför att presentera lösningar överlag. Jag ser det inte som min roll egentligen. Min uppgift är nog snarare att granska, problematisera och lyfta frågan. Sedan tror jag ju inte heller såklart på EN standardlösning, det är det som är grejen. Det funkar inte med en marknadslösning i hela landet, och inte en enda politik heller. Men där är vi idag. Runda pinnar ska ner i fyrkantiga hål, den fria etableringsrätten ska rädda vården i Norrlands inland. Det framförs många väldigt verklighetsfrämmande argument i debatten, och jag vill inte vara en del av den. Det är därför jag landar i att det behövs en politisk samling. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det ska få kosta. För jag tror att alla svenskar egentligen vill ha de värden som landsbygden erbjuder, antingen de är tillfälliga turister, sommargäster, fastboende eller återvändare. Det måste bara formuleras.

Tror du att det finns en framtid för landsbygden på sikt? Kommer mindre platser att överleva och är det önskvärt att alla platser faktiskt ska överleva?
– Ibland tänker jag att, trots frågans komplexitet, det är så enkelt att det handlar om rättvisa. Var man än bor ska man ha rätt till likvärdig service. Punkt. Det får man inte idag, mycket på grund av att så mycket av det som tidigare betraktades som samhällsservice har blivit produkter på en marknad. Och där marknaden inte vill vara blir det stora hål i utbudet. Man kan tycka vad man vill om rimligheten i utvecklingen – många ser den som önskvärd – men man ska inte ducka för konsekvenserna. Vi måste se strukturerna. Det kanske inte är entydigt så att människor synkront gör resan till städerna för att de alla gör individuella val, det kanske helt enkelt gör det enda val som är möjligt. Det sägs ju ofta att folk ska få flytta till städer om de vill det – och det tycker jag också – men det motsatta bör också gälla. Folk ska få flytta åt andra hållet om de vill, och det är politikens uppgift att se till att det är möjligt. Den politiken får vem som helst formulera – moderater eller vänsterpartister spelar ingen roll – men den behövs. Det är inte värdigt med detta vakuum. Och sist frågan om alla platser ska överleva. Det måste ju i slutändan vara upp till människorna som vill bo där. Det är människorna som ska avgöra, och politiken som ska se till att det är möjligt.