En julsaga

Jag har alltid lyssnat till berättelser. Inte minst min mormors och jag minns fortfarande frågan jag ställde – hur var jul när du var liten? Hon satte sig och började berätta. Vi förflyttades till mormor Gretas och morfar Algots gård som funnits i släkten tre generationer. Nu var den såld sedan många år och de hade flyttat till staden.

Mörkret och kylan gjorde att julen var efterlängtad sa hon. Julveden var huggen. Julkärven för fåglarna uppsatt. Ladugården fint städad och djuren hade fått extra mat. Lutfisken lades i blöt den 9 december och julgrisen slaktade vi den 13 december. Det gjordes korv, pressylta, leverpastej, lungmos och blodkorv. Julölen och svagdrickan bryggde vi själva på gården. Barnen fick dricka enbärsdricka som även den gjordes på gården. Utöver julskinkan togs allt tillvara från grisen. Blodet blev till blodpudding och blodpalt. Idag finns nog bara grisfötter kvar tillsammans med julskinkan på bordet som mormor räknade upp.

Vi hade det inte jättefattigt men vi var heller inte rika. Jag och mina syskon fick tre julklappar var. Det var så mycket kärlek vi fick av våra föräldrar så man kan säga att julklappen i sig inte betydde så mycket, utan mer den värme som kom genom paketet. Kärleken stod inte i symmetri med antalet klappar. Jag glömmer inte den känslan sa mormor när pappa Filip kramande tog upp mig i famnen, sittande framför den sprakande öppna spisen och läste högt.

Mormors berättelse fortsatte med mängder av detaljer och timmarna gled snabbt förbi när jag satt i den stora fåtöljen och sög in varenda ord som hon berättade.

Så avrundar hon genom att berätta om den speciella julaftonsnatten. Den var övernaturlig med en blandning av onda och goda krafter för folk förr i tiden. Enligt mormors svärmor så var man tvungen att hålla sig väl med den ibland elaka stalltomten. Det sattes alltid ut gröt till honom annars kunde det komma olycka över gården. Mormors svärmor bedyrade att hon själv hade mött honom vid ett flertal tillfällen vilket mormor log åt när hon berättade. Så avslutar hon med att berätta en berättelse hon hört av sin svärmor om en grannkvinna i bygden. Hon tror att hon försovit sig och ger sig av till julottan mitt i natten men kommer istället för tidigt till julottan. Det lyser och det är folk därinne. Inne i kyrkan sätter hon sig bredvid en man, som var en död granne. När hon tittar sig omkring ser hon bara döda som hon känner igen. Hon hade kommit på de dödas julotta som alltid var under julaftonsnatten. Hon rusar ut ur kyrkan och springer ut till de levande. Håret reste sig på mig! Efter det blev den elaka grannkvinnan en väldigt snäll person som fått en andra chans i livet sa mormor leende. Sådant trodde folk på förr.

Kanske var detta anledningen till att Charles Dickens tidigt blev en av mina favoritförfattare och delvis är det än idag. Dickens rollfigurer har ett starkt rättspatos. Oj, vad jag gillade textpartiet där den unge läraren Nicholas Nickleby som var så kärleksfull mot sina elever och inte minst den funktionsnedsatta Smike klår upp den elaka rektorn Wackford Squeers. Hur kunde Squeers och hans hustru vara så hjärtlösa och elaka mot en försvarslös övergiven funktionsnedsatt Smike tänkte jag. Visserligen kostade det Nickleby jobbet, men han stod upp för godheten och vek inte ner sig för elakheten. Mormor fick alltid läsa det stycket två gånger.

Efter risgrynsgröten läste mormor ur Dickens En julsaga. Det var här jag som barn såg en koppling till min mormors svärmors berättelse om de dödas julotta. Den elaka människan som fick en andra chans likt den elake Ebenezer Scrooge i En julsaga.

Innan julledigheten möter Scrooge sin avlidne kompanjon Marleys vålnad. Han varnas för sin elaka egoism och om han inte bättrar sig ska han slåss i bojor och straffas i all tid. Tre vålnader hemsöker honom på julaftonsnatten.

Den första vålnaden kommer vid midnatt och är tidigare julars ande. Scrooge påminns om sin ensamma barndom där han var ett ganska övergivet barn. Därtill hans ungdomskärlek som han offrade för att istället göra karriär och tjäna ruskigt med pengar och bli girig.

Den andra vålnaden är den nuvarande julens ande som ger Scrooge ytterligare en tankeställare. Vålnaden visar hur bra Scrooge själv har det och förs till fattiga människors hem. Ett av dessa hem är hos hans egen anställde bokhållare Bob Cratchit. Ett hem som trots fattigdom är fyllt av kärlek och där Bobs son lille Tim är invalid och svårt sjuk. Nu börjar Scrooge vekna och frågar vålnaden om Tim kommer att överleva. Anden svarar att jag i framtiden ser en tom plats i spiselhörnet och en krycka utan ägare. Och så tillägger anden, om han ändå dör, så är det lika gott, då minskar ju överbefolkningen. Anden använder samma argument som Scrooge själv slängt ur sig mot välgörenhetsarbetare inför julen som hjälpte fattiga och hemlösa.

Den tredje och sista vålnaden är framtida julars ande. Den visar hur framtiden kommer att se ut om inte Scrooge ändrar sin elaka sida. Lille Tim dör av sin sjukdom och även Scrooge går ur tiden. Hans kvarlevor blir nonchalant övergivna och han sörjs inte av en enda människa. På kyrkogården ser han en gravsten med sitt egna namn som för länge sedan blivit bortglömt och ingen vill komma ihåg.

När mormor läst klart frågar jag henne, som levt ett förhållandevis långt liv i mina ögon som barn. Varför är vissa människor elaka, likt grannkvinnan i mormors socken och Scrooge?

För första gången tvekade mormor i svaret och sa efter en stund – Jag vet inte, trots att jag är gammal. Kanske njuter de av det? Kanske uppfattar de inte sig själva som onda utan bygger upp försvarsargument för sina elaka handlingar. Jag förstod inte då mormors ord, men långt senare hur klokt hon uttryckte det.

Det är bara några dagar kvar till jul 2020 och året som har gått har varit det märkligaste jag och säkert alla andra har varit med om. Är det så att något dramatiskt behöver hända för att vi ska förstå hur skört allt är? Julklapparna är möjligen inte det viktigaste, kanske är det som mormor sa, det viktigaste är att omtanken och kärleken slås in och packas upp på julafton. Kanske är det det vi kan lära från gångna tider, att gemenskapen, vi själva är det dyrbaraste, inte minst utifrån ett hållbart samhälle.

Denna blogg har inget vetenskapligt över sig. Berättelsen som mormor berättade om de dödas julotta har jag verifierat som en folksägner som fanns under 1800–talet och skulle kunna vara en utgångspunkt för studier om folktro. Charles Dickens berättelse skulle kunna falla inom litteraturvetenskapen. Mormors berättelse, som jag minns den, är som en livsberättelse och ryms under rubriken narration.

Ändå är detta vetenskapen om känslornas narration. En historia som mer än något annat finns i oss alla och som är minst lika berättigad för den existentiella tillvaron. Känslornas narration förmedlar något tidlöst och äkta som vi ska tillvarata denna jul. Tacksamheten över att ha varandra. Omtanken som inte fläckas av egoism och elakhet. Kanske har pandemin 2020 gjort att vi stannar upp och inte tar allt för givet 2021. Och likt granntanten i bygden och Ebenezer Scrooge få en andra chans.